Aktivitetsförmågeutredningar i praktiken

Det är många gånger svårt för både Försäkringskassan och hälso- och sjukvården att bedöma en persons arbetsförmåga och behov av stöd och rehabilitering för att kunna återgå i arbete. En aktivitetsförmågeutredning (AFU) kan ge utredarna på Försäkringskassan en tydligare bild av den försäkrades arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov, och därmed ett mer utförligt beslutsunderlag. Samtidigt ser vi att de har svårt att värdera uppgifterna i AFU.

AFU togs fram för att bedöma en persons rätt till sjukpenning vid dag 181 i sjukfallet. Men vi kan se att AFU används i längre och mer komplexa sjukfall än så. I snitt tar det två till tre år från att sjukfallet påbörjas till att en AFU sätts in. Många av de försäkrade har psykisk ohälsa, flera olika diagnoser och står långt ifrån arbetsmarknaden, vilket försvårar bedömningen av arbetsförmågan.

Antalet AFU som Försäkringskassan kan beställa är begränsat av ett årligt anslag, vilket gör det viktigt att de används i rätt ärenden. Men försäkringsutredarna har svårt att avgöra när AFU är en lämplig åtgärd. Detta medför en risk att AFU beställs när det inte finns behov, och att det kanske inte beställs när det finns behov.

I många granskade ärenden har handläggningen varit passiv under lång tid trots att mer utredning behövts, och andra rehabiliteringsåtgärder än medicinsk behandling har sällan genomförts. Det är också vanligt att utredarna beställer AFU utan att först försökt inhämta nödvändig information på andra sätt, exempelvis genom kontakt med sjukskrivande läkare.

ISF rekommenderar Försäkringskassan att systematiskt följa upp hur AFU används och hur den påverkar bedömningar och beslut i handläggningen. En sådan uppföljning kan visa när AFU fungerar bra och när andra metoder och verktyg kan behövas.