Försäkringskassan har utvecklat en ny utredningsmodell för bedömning av arbetsförmåga, aktivitetsförmågeutredning (AFU). Utredningsmodellens fokus är bedömning av arbetsförmåga mot sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, så kallad 180-dagarsprövning. Till AFU har även ett kunskapsunderlag tagits fram med beskrivningar av krav på medicinskt relaterade förmågor i 40 yrkesområden, som Försäkringskassans handläggare kan använda som stöd vid bedömning av försäkrades arbetsförmåga. I rapporten redovisas ISF:s granskning av Försäkringskassans handläggning, bedömningar och beslut i ärenden där en AFU har genomförts. Granskningen har gjorts på uppdrag av regeringen.
AFU är en försäkringsmedicinsk utredning som ska genomföras av läkare med kompetens i försäkringsmedicinska utredningar. Utredningen ska resultera i ett nytt underlag i ärendet – bedömning av medicinska förutsättningar för arbete. Underlaget ska bestå av bland annat en förmågeprofil avseende individens fysiska och psykiska förmågor, samt den försäkrades självrapporterade förmåga och syn på möjligheter till arbete. En pilotverksamhet med AFU påbörjades i åtta landsting och regioner under år 2013 och har fortgått under åren 2014 och 2015
ISF anser att det finns betydande fördelar med standardiserade utredningar, såsom den standardiserade undersökningen och det standardiserade utlåtandet i AFU. Det ger utredningen en god transparens avseende vad det är som bedöms och hur det bedöms. En sådan öppenhet och tydlighet gynnar den försäkrades möjligheter till delaktighet i utredningen och bedömningen. Standardiseringen bidrar även till möjligheter att bygga bort variationer i tillämpningen. Det skapar dessutom förutsättningar för systematiska uppföljningar som i sin tur kan stödja arbetet med ständiga kvalitetsförbättringar av arbetssätt och rutiner.
I granskningen framkom att den utredningsmodell som praktiseras i AFU kan tillföra ny och värdefull information i det enskilda ärendet. Det fanns emellertid kvalitetsbrister i tolkningen och värderingen av AFU-utlåtandet i den fortsatta handläggningen av ärendet hos Försäkringskassan. Detta innebär att det finns en betydande risk för att bedömningar av försäkrades arbetsförmåga inte görs på ett enhetligt sätt, och därmed att prövningen av rätten till ersättning inte blir likformig.
Informationen i AFU-utlåtandet kan ge goda förutsättningar för att göra en individuell prövning av det enskilda ärendet. I huvudparten av de granskade ärendena bedömdes att en individuell prövning hade gjorts, det vill säga att bedömningen hade gjorts i förhållande till den enskilda försäkrade, och inte i förhållande till en ”normal referensperson” eller andra försäkrade med liknande sjukdomar eller skador. I vart tjugonde ärende framkom dock att Försäkringskassan inte hade tagit hänsyn till nya och för bedömningen betydelsefulla uppgifter i AFU-utlåtandet, och att det därför fanns tveksamheter i prövningen av dessa ärenden.
ISF menar att det behövs tydliga riktlinjer och systematiskt arbete för att nå en samsyn hos Försäkringskassan kring AFU, beträffande när och i vilka ärenden en AFU kan vara en lämplig utredning. Det behövs också tydliga riktlinjer och kontinuerlig kompetensutveckling som stöd för Försäkringskassans handläggare i syfte att uppnå en mer enhetlig handläggningsprocess vid en AFU. Det är synnerligen viktigt att dokumentationen i ärendejournaler förbättras, både för att uppnå transparens i bedömnings- och beslutsprocessen och för att möjliggöra uppföljningar och utvärderingar av AFU.
På grund av bristande dokumentation i ärenden har det inte kunnat klarläggas om AFU tillsammans med kunskapsunderlaget innebär att en bedömning av den försäkrades arbetsförmåga görs mot sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Däremot ser ISF att det finns brister avseende kunskapsunderlaget utifrån att de olika komponenterna i underlaget ännu inte är validerade, att det inte finns en säkerställd förvaltning av underlaget, samt att kunskapsunderlaget inte är färdigutvecklat och inte omfattar alla yrkesområden på arbetsmarknaden. ISF menar därför att tillförlitligheten till kunskapsunderlaget i dess nuvarande utformning kan ifrågasättas.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att det finns ett behov av ett flertal åtgärder och fortsatt utvecklingsarbete hos Försäkringskassan för att uppnå en väl fungerande verksamhet med utredningsmodellen AFU. Tydlighet och öppenhet vid bedömning av försäkrades arbetsförmåga och hög kvalitet i de försäkringsmedicinska besluten bör bidra till en ökad legitimitet för de beslut Försäkringskassan fattar.
Uppdraget från regeringen är uppdelad i två delar. Den andra delen ska redovisas senast den 31 mars 2016.