I många europeiska länder har arbetsgivaren ett finansiellt delansvar för sjukfrånvaron, vilket ska motivera arbetsgivarna att förebygga och motverka sjukfrånvaro. I Sverige betalar arbetsgivaren sedan 1992 den inledande perioden av en sjukskrivning genom sjuklön, i dag i två veckor. År 2005 infördes det så kallade medfinansieringsansvaret för arbetsgivare, vilket innebar att arbetsgivaren betalade en särskild sjukförsäkringsavgift för de arbetstagare som fick sjukpenning på heltid.
Medfinansieringen motsvarade 15 procent av den anställdas sjukpenning under den tid som hen var sjukskriven på heltid. Arbetsgivaren behövde dock inte betala medfinansieringsavgiften om den anställda istället var sjukskriven på deltid, beviljades sjuk- eller aktivitetsersättning, fick förebyggande sjukpenning, rehabiliteringspenning eller sjukpenning för arbetsskada. Arbetsgivaren slapp betala medfinansieringsavgift för den del av den sammanlagda avgiften som understeg 12 000 kr per år.
ISF har analyserat effekterna på sjukskrivningens längd av de förändrade incitamenten för arbetsgivarna. En övergripande slutsats är att den ökade kostnaden för arbetsgivaren inte förefaller ha haft någon större inverkan på sjukskrivningarnas varaktighet. Analysen försvåras emellertid av att en jämförelsegrupp saknas och att flera andra politikförändringar genomfördes samtidigt.
Resultaten antyder trots detta att reformen kan ha haft viss påverkan i form av ökade möjligheter för individen att få rehabilitering. Resultatet är i linje med reformens intentioner och är särskilt tydligt för grupper som mer sällan genomgår rehabilitering, exempelvis unga, äldre och anställda på arbetsplatser med högst 50 anställda. Därmed skulle resultatet kunna tolkas som att reformen bidrog till att utjämna användningen av rehabiliteringspenning mellan grupper.
Resultaten antyder också att sjukskrivning på deltid i lägre utsträckning övergick till sjukskrivning på heltid efter reformens införande, i jämförelse med perioden före reformen. Även detta resultat går i förväntad riktning utifrån reformens konstruktion och är särskilt framträdande för kvinnor, de mellan 30 och 55 år, och anställda på stora arbetsplatser. Kvinnor och medelålders var redan innan reformen överrepresenterade bland deltidssjukskrivna, och det är sannolikt lättare att anpassa arbetsuppgifter till deltidsfrånvarande på stora arbetsplatser.
Studier från andra länder visar att arbetsgivare reagerar på ekonomiska incitament som är kopplade till sjukfrånvaro, men också att så inte alltid är fallet. Ett skäl till att medfinansieringsreformen av allt att döma inte har haft några betydande effekter skulle kunna vara att arbetsgivarnas kunskap om reformen har varit begränsad. Detta bekräftas av tidigare genomförda enkätstudier. En annan möjlig förklaring är att reformen inte gav arbetsgivarna tillräckligt starka drivkrafter att i högre utsträckning arbeta för att motverka sjukfrånvaro.
Eftersom medfinansieringen var i kraft i knappt två år är uppföljningshorisonten för potentiella effekter kort. Det betyder att det inte går att studera den del av anpassningen som kan visa sig på lite längre sikt, som till exempel ett intensifierat arbete med att förebygga sjukskrivning.