Grundläggande mänskliga rättigheter finns fastlagda i ett antal internationella konventioner. Förverkligandet av rättigheterna i den svenska vardagen tar sin utgångspunkt i dessa konventioner. Försäkringskassan, som är en av landets största förvaltningsmyndigheter, har sina åtaganden på detta område formulerade i myndighetens instruktion, ibland kompletterad med särskilda regeringsuppdrag.
ISF har i en tidigare rapport (2013:16) granskat Försäkringskassans handläggning av sjukförsäkringsärenden ur ett jämställdhetsperspektiv. Denna rapport behandlar Försäkringskassans styrning av arbetet med mänskliga rättigheter under perioden 2005 - 2014. Begreppet mänskliga rättigheter i denna rapport avser dels främjandet av olika perspektiv, såsom jämställdhets-, funktionshinders- och barnrättsperspektivet, dels förbudet mot diskriminering.
Försäkringskassans uppdrag enligt sin myndighetsinstruktion, lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk och de båda förordningarna om statliga myndigheters ansvar för genomförandet av integrations- respektive funktionshinderspolitiken har varit utgångspunkt för granskningen.
Regeringen ställer höga krav på Försäkringskassan när det gäller att bidra till de nationella målen för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Av granskningen framgår att regeringens styrning och uppföljning har stor betydelse för i vilken utsträckning Försäkringskassan uppmärksammar och synliggör arbetet med mänskliga rättigheter i sin egen styrning.
Granskningen visar att olika satsningar görs från Försäkringskassans sida och att fokus ligger på att främja likabehandling. Styrningen är emellertid ojämn och Försäkringskassans övergripande plan för likabehandling ger begränsad vägledning. Försäkringskassans styrning av arbetet som gäller funktionshinders-, jämställdhets- och barnrättsperspektivet varierar avsevärt i intensitet och ambitionsnivå såväl inom som mellan de olika perspektiven, trots att samtliga åtaganden regleras i myndighetens instruktion. Försäkringskassan har visat störst uthållighet när det gäller styrningen av arbetet på funktionshinderområdet, medan barnrättsperspektivet däremot har haft en mer undanskymd roll.
Den förvaltningspolitiska reform som genomfördes år 2009 och som innebär att myndighetens instruktion ska vara det centrala styrmedlet, har inte fungerat i praktiken när det gäller styrningen av arbetet med mänskliga rättigheter inom socialförsäkringen. Först när de instruktionsenliga uppdragen kompletteras med andra styrmedel, såsom uppdrag i regleringsbrev och uppföljningar, ger regeringens styrning avtryck hos Försäkringskassan. Instruktionen måste därför på ett tydligare sätt lyftas fram som det centrala styrmedlet.
För att undvika att ambitiösa satsningar ebbar ut och får ad hoc karaktär är det viktigt att Försäkringskassan självständigt fortsätter att driva sina åtaganden även under perioder när de får minskad uppmärksamhet av regeringen. För att åstadkomma detta krävs ett mer systematiskt arbetssätt från Försäkringskassans sida där målen konkretiseras och kopplingen till verksamheten tydliggörs. I styrningen av arbetet med mänskliga rättigheter är det också angeläget att Försäkringskassan uppmärksammar samtliga perspektiv och uppdrag som finns formulerade i myndighetens instruktion.