Det grundläggande syftet med socialförsäkringar är att trygga försörjningen när man inte kan arbeta, till exempel vid sjukdom, föräldraledighet eller arbetslöshet. Inkomstbortfallsprincipen är grunden i den svenska socialförsäkringen. Utvecklingen under de senaste 20 åren visar dock att det svenska socialförsäkringssystemet successivt glider från en inkomstbortfallsförsäkring mot ett grundtrygghetssystem. Det beror på att grundbeloppen och de maximala ersättningarna i många socialförsäkringar anges i kronor och inte har räknats om med förändrade priser eller inkomster i ekonomin.
Syftet med rapporten är att analysera hur de nominella och reala nivåerna av olika socialförsäkringsförmåner har utvecklats sedan 1990-talet. I rapporten analyseras även hur ersättningar skulle ha utvecklats om de hade följt pris- eller löneutvecklingen i ekonomin. Däremot analyseras inte om förmånerna är optimalt utformade eller fyller sitt syfte i övrigt. De delar av socialförsäkringen som analyseras i rapporten är föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnbidraget, bostadsbidraget, underhållsstödet, vårdbidraget och adoptionsbidraget. Rapporten analyserar även utvecklingen av försörjningsstödets riksnorm eftersom det är välfärdssystemets yttersta skyddsnät som träder in när inkomster från arbete och socialförsäkringen inte ger en skälig levnadsnivå. Ersättningar från socialförsäkringen utgör endast en del av den ersättning som många är berättigade till i händelse av till exempel föräldraledighet, sjukdom eller arbetslöshet. Många är även berättigade till kompletterande ersättningar från kollektivavtalade eller privata försäkringar, och dessa ersättningar kan ha stor ekonomisk betydelse för de försäkrade. Det varierar hur dessa kompletterande ersättningar ser ut och vilka som omfattas av dem. En analys av kompletterande försäkringar ligger utanför ramen för denna rapport.
Rapporten visar att flera av socialförsäkringsförmånerna inte har följt pris- eller löneförändringar efter den ekonomiska krisen på 1990-talet då förmånsnivåer frystes eller sänktes för att åstadkomma besparingar och öka incitament till arbete. Maximala ersättningar från sjukförsäkringen och de ersättningar i föräldraförsäkringen som baseras på den sjukpenninggrundande inkomsten räknas årligen upp med prisbasbeloppet och har därmed i stort sett följt prisutvecklingen. De maximala ersättningarna i dessa försäkringar har dock inte hängt med löneutvecklingen, och en växande andel av den arbetande befolkningen har inkomster som överstiger takbeloppen. År 2010 hade nästan hälften av männen och en fjärdedel av kvinnorna i åldersgruppen 20–64 år en inkomst som översteg taket på 7,5 prisbasbelopp i sjukförsäkringen. År 1992 hade endast 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna i den åldersgruppen en inkomst som översteg taket. I arbetslöshetsförsäkringen är taket numera lägre än den lägsta tiondelens heltidslön. År 1992 var ersättningstaket i arbetslöshetsförsäkringen högre än medianlönen.
Vårdbidraget är indexerat med prisbasbeloppet och har därmed följt förändringar av konsumentpriserna. De flesta andra socialförsäkringsersättningar anges i kronor och räknas inte automatiskt om med förändrade priser eller inkomster. Barnbidraget har höjts ett antal gånger så att den reala nivån (köpkraften) är ungefär densamma i dag som i början av 1990-talet. Däremot har det reala värdet av underhållsstödet minskat med 14 procent sedan början av 1990-talet. Bostadsbidraget har höjts ett antal gånger sedan 1990-talet, senast 2012, vilket har inneburit en ökning av det reala bostadsbidraget. Inkomstgränsen för maximalt bostadsbidrag har dock inte ändrats sedan 1996. Adoptionsbidragets nominella nivå höjdes kraftigt 2001 men har varit oförändrat sedan dess. Den reala nivån på adoptionsbidraget är fortfarande högre än under 1990-talet. Adoptionskostnaderna har ökat mycket kraftigare än priser eller löner i Sverige. Sedan 2000-talets början har den reala nivån på försörjningsstödets riksnorm varit ungefär oförändrad för ensamstående. Samtidigt har en viss real ökning i riksnormen skett för familjer med barn.
I rapporten presenteras också förändringen av de reala disponibla inkomsterna mellan 1992 och 2012 för ett antal olika typer av familjer med barn. De typfall som presenteras i rapporten exemplifierar hur utvecklingen av socialförsäkringsförmåner, löner och skatter över en lång tidperiod påverkar de disponibla inkomsterna för familjer med olika ekonomiska förutsättningar. Disponibel inkomst avser hushållets nettoinkomst efter avdragen skatt och alla bidrag från socialförsäkringen, förutom ekonomiskt bistånd. Exempelberäkningar ska inte tolkas som att man jämför ett och samma hushåll över tiden. Typfallen visar inte heller hur utvecklingen har sett ut för hela befolkningen i olika delar av inkomstfördelningen, utan ska endast ses som exempel. Typfallsberäkningar visar att hushåll där de vuxna har arbetsinkomster har haft en positiv utveckling av de reala disponibla inkomsterna 1992–2012. Detta beror i huvudsak på högre reallöner. För hushåll som saknar arbetsinkomster har ersättningar från socialförsäkringen större betydelse. Frysta bidragsnivåer under en lång tid påverkar därför deras reala disponibla inkomster mer än arbetande hushålls inkomster. För de flesta analyserade typhushåll som saknar arbetsinkomster har utvecklingen av de reala disponibla inkomsterna 1992–2012 varit svagt positiv (en ökning mellan 0,2 och 8,7 procent). Bland de analyserade typhushållen finns dock även sådana som har haft en svagt negativ utveckling av de reala disponibla inkomsterna mellan 1992 och 2012. Exempelvis har de reala disponibla inkomster minskat mellan 1992 och 2012 för typhushåll där den ensamstående föräldern får sjukersättning på garantinivå eller deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program utan inkomstrelaterad ersättning.
Att tak- och grundbeloppen i socialförsäkringen ligger fast i nominella termer under en lång tidsperiod kan leda till ökade inkomstskillnader och att fler personer med en svag förankring på arbetsmarknaden får låg ekonomisk standard. Det kan även ha konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen eftersom försiktighetssparandet och konsumtionen över konjunkturcykeln påverkas om socialförsäkringssystemet inte kan trygga försörjningen. Höga bidragsnivåer kan emellertid också vara problematiska eftersom bidragens skattefinansiering innebär snedvridningar och effektivitetsförluster. Det kan därmed finnas en målkonflikt mellan fördelningspolitiska hänsyn och effektivitet. Höga bidragsnivåer och höga marginaleffekter har också negativa effekter på sysselsättningen och arbetsutbudet. Ekonomiska incitament har dock begränsade effekter på arbetsutbudet för vissa grupper, till exempel personer med begränsad arbetsförmåga.