En felaktig utbetalning kan orsakas av den försäkrade, myndigheten eller någon annan. Felaktiga utbetalningar ska utredas för att klargöra förutsättningarna för att återkräva den felaktigt utbetalda ersättningen.
Under år 2013 fattade Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten tillsammans cirka 70 000 återkravsbeslut. Många återkravsutredningar medför att den försäkrade får betala tillbaka den ersättning som har betalats ut felaktigt. Ofta kommer återkravsverksamheten i skymundan av myndigheternas utbetalande verksamhet. Att betala ut ersättning prioriteras framför utredningar av återkrav.
Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten har valt att organisera återkravsverksamheten på olika sätt, antingen med särskilda återkravshandläggare eller med förmånshandläggare som också fattar beslut om återkrav. En effektiv organisering av återkravsverksamheten bör säkerställa att handläggarna har tillräcklig kunskap om både förmåns- och återkravsbestämmelserna.
Återkravsverksamheten inom båda myndigheterna har haft problem med långa handläggningstider och kvaliteten i besluten. Granskningen visar även att handläggarna behöver ytterligare stöd när det gäller hur utredningen ska genomföras när det gäller eftergift; när den försäkrade helt eller delvis slipper betala tillbaka.
Det finns skillnader i styrningen när det gäller hur myndigheterna bedömer om den försäkrade har insett, eller borde ha insett, att en felutbetalning har orsakats av myndigheten. I bedömningen av om personliga förutsättningar ska beaktas redan vid prövningen av återbetalningsskyldighet, eller först vid prövningen av skäl för eftergift (att slippa betala tillbaka), finns det skillnader i styrningen som kan få konsekvenser för tillämpningen.
Det har även framkommit att försäkrade inte alltid får en individuell prövning i återkravsärenden. Det kan bero på i vilken förmån som felutbetalningen görs eller om det är den försäkrade själv som meddelar att en utbetalning har gjorts felaktigt.
För att begränsa antalet återkravsutredningar som inleds har båda myndigheterna vidtagit åtgärder som syftar till att minska antalet ärenden som utreds. Ett exempel är att myndigheterna har infört beloppsgränser för när en återkravsutredning ska inledas, trots att det enligt lagen finns en skyldighet att utreda. Målet att minska antalet återkravsutredningar bör uppnås genom att färre felutbetalningar görs. För att kunna hitta verkningsfulla åtgärder behöver myndigheterna öka sin kunskap om vad som orsakar felen. Detta görs genom mer heltäckande statistik samt mer systematisk återkoppling och användning av den information som framkommer i återkravshandläggningen. Arbetet med att minska antalet felaktiga utbetalningar bidrar också till legitimitet för socialförsäkringen och förtroende för myndigheterna