ISF har på regeringens uppdrag undersökt om det finns något samband mellan långtidssjukfrånvaron hos föräldrar och deras barn i vuxen ålder.
De övergripande slutsatserna är följande. Sjukfrånvaro överförs från föräldrar till barn. Om föräldrarna själva har varit sjukfrånvarande så är överföringen större och barnens sjukfrånvaro förklaras i högre grad av familjegemensamma faktorer. För att bryta överföringen av sjukfrånvaro från föräldrar till barn är offentliga institutioner som exempelvis hälso- och sjukvården och skolan viktiga institutioner.
Sjukfrånvaro kan förklaras av en rad olika faktorer, till exempel hälsa, funktionsförmåga, livsvillkor och normer. En överföring av sjukfrånvaro från förälder till barn kan bero på att barnen ärver alla, någon, eller några av dessa faktorer. Syftet med arbetet bakom denna rapport är att göra en kartläggning av eventuell överföring. Syftet har inte varit att förklara bakomliggande orsakssamband. Om sambandet mellan föräldrars och barns sjukfrånvaro är starkt, tyder det på att sjukfrånvaro till stor del kan förklaras av faktorer som man ärver från sina föräldrar. Det är i så fall en indikation på att samhället inte klarar att utjämna skillnader i förutsättningar mellan individer, vilket innebär att samhället är ojämlikt. På motsvarande vis indikerar ett svagt samband ett mer jämlikt samhälle.
Överföringen av sjukfrånvaro från vardera föräldern – räknat i antal sjukfrånvarodagar – är ungefär lika stor till döttrarna som till sönerna. Det finns dock en stor könsskillnad i sjukfrånvaronivå; kvinnor är nästan dubbelt så mycket sjukfrånvarande som män. I relativa termer har därför överföringen större betydelse för sönerna.