Försäkringskassan kan bevilja bidrag till arbetshjälpmedel som en yrkesverksam person behöver för att kunna utföra sitt arbete. ISF har granskat hur bidraget används och vilka utmaningar som finns i tillämpningen.
Försäkringskassan beviljar bidrag till hjälpmedel bara om de behövs specifikt för personens arbete. Om Försäkringskassan bedömer att hjälpmedlet även behövs på fritiden, anser myndigheten att det är hälso- och sjukvårdens ansvar. Men regionerna kan göra olika bedömningar och förskriver inte alltid sådana hjälpmedel. Det kan leda till att vissa personer blir utan hjälpmedel eller får betala själva.
Cirka 90 procent av alla beviljade ansökningar gäller hörselhjälpmedel. I vissa regioner sköts delar av hörselvården av privata aktörer som inte bara är vårdgivare utan också säljer hjälpmedel. Samma privata aktör kan vara både diagnosställare, vårdgivare och försäljare. Det kan innebära att det inte enbart blir den enskilda personens behov som påverkar vilket arbetshjälpmedel som personen ansöker om, och kan också utgöra en risk för att statens kostnader för arbetshjälpmedel blir onödigt höga.
Datorbaserade hjälpmedel har ingen övre beloppsgräns, till skillnad från andra hjälpmedel. Men vad som räknas som datorbaserat är inte definierat. Den tekniska utvecklingen har också varit omfattande under åren vilket troligtvis har påverkat både prisbild och utbud av hjälpmedel.
ISF rekommenderar regeringen att se över regelverket när det gäller exempelvis beloppsgränserna och förutsättningarna för att beviljas bidraget. Regeringen bör också ta initiativ till att finna en lösning på problematiken gällande hörselvårdens organisering.