De nästan 30 år gamla reglerna för förebyggande sjukpenning fungerar inte som avsett för arbetet med att förebygga sjukdom, nedsatt arbetsförmåga och sjukfrånvaro.
ISF har granskat hur förmånen förebyggande sjukpenning fungerar i praktiken när det gäller Försäkringskassan, hälso- och sjukvården och indirekt de försäkrade personerna som ska delta i förebyggande behandling eller rehabilitering.
Vi ser bland annat att det är allt för få personer med psykisk ohälsa eller diffusa fysiska besvär som får förebyggande sjukpenning.
För att ha rätt till förebyggande sjukpenning ska en behandling pågå under minst en fjärdedel av en persons normala arbetsdag. Det medför att ersättningen oftast inte kan användas för korta behandlingar, till exempel i KBT-behandling vid psykisk ohälsa.
Försäkringskassan och hälso- och sjukvården tolkar och tillämpar också reglerna på olika sätt, vilket ytterligare försvårar användningen av förmånen och gör att behandlings- och rehabiliteringsplaner ofta inte godkänns.
Reglerna för den förebyggande sjukpenningen behöver moderniseras så att de är ändamålsenliga, träffsäkra och funktionella för Försäkringskassans, hälso- och sjukvårdens och arbetsgivares arbete med att förebygga att människor blir sjuka eller får nedsatt arbetsförmåga, och förhindra onödig sjukfrånvaro.
Den 1 januari 1992 infördes sjukpenning i förebyggande syfte för personer som deltar i förebyggande medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering.
År 2019 fick knappt 12 000 personer förebyggande sjukpenning. Det motsvarar ungefär 2 procent av antalet personer som fick någon av sjukpenningförmånerna.