Samordningsförbundens organisering och verksamhet

Det finns skäl att se över hur samverkan genom samordningsförbunden kan förbättras

Utvecklingen visar att samverkan kan vara skör och att det kan få stora konsekvenser för arbetet i samordningsförbunden när parterna har olika syn på uppdraget och olika förutsättningar att bidra med medarbetare. Ytterst är det de individer som är i behov av samordnad rehabilitering som riskerar att drabbas. Det visar en granskning som Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) gjort på uppdrag av regeringen. Granskningen är den första av tre om samordningsförbundens organisering och verksamhet.

I granskningen framkommer att såväl styrelseledamöter som förbunds­chefer har en positiv bild av förbunden och de insatser de finansierar. Många framhåller att förbunden är en viktig arena för de samverkande parterna. Men i granskningen framkommer också en utbredd uppfattning om att de statliga myndigheternas möjlighet och vilja att bidra med medarbetare i förbundsfinansierade insatser har minskat.

– Mot bakgrund av den utveckling som vi har sett under granskningens gång, det vill säga att de statliga parterna i samverkansarbetet verkar dra sig tillbaka på vissa håll, finns det skäl att se över hur uppdraget att samverka är formulerat i myndigheternas instruktioner. Utöver att uppnå en effektiv användning av tillgängliga resurser bör myndigheterna också verka för en stabil och god samverkan över tid, säger Ann-Christin Jans, projektledare på ISF.

Granskningen visar också att det kan vara svårt att få medlemmarna i ett förbund att ta över insatser när förbundets finansiering av verksamheten upphör. Det gäller framförallt insatser som finns i gränslandet mellan parternas ordinarie uppdrag. ISF anser att det är viktigt att säkerställa att det finns en långsiktig finansiering av framgångsrika projekt.

– Samordningsförbunden finansierar verksamhet som annars inte skulle bli av och som riktas till en målgrupp som är i stort behov av stöd. Förbundet får inte bedriva någon egen rehabiliteringsverksamhet utan förbunden finansierar därför insatser som de samverkande parterna ansvarar för, säger Ann-Christin Jans.

Samtliga förbundschefer som ISF har intervjuat framhåller att behovet av stöd och hjälp är långt mycket större än vad förbunden förmår att finansiera. Under år 2017 var det totalt 28 500 deltagare som deltog i de individinriktade insatserna. Det motsvarar endast 11 procent av det antal personer som regeringen i förarbetena till Finsamlagen bedömde behöver sådana insatser (280 000).

Det är ännu för tidigt att uttala sig om vilka effekter insatserna faktiskt har. I denna rapport fokuserar vi på samordningsförbundens organi­sering och verksamhet. Vi kommer inom kort att publicera en rapport där vi beskriver effekterna av samordningsförbundens verksamhet på kommunnivå. Den tredje, och kanske viktigaste delen av uppdraget, handlar om att beskriva effekterna av samordningsförbundens verk­samhet på individ­nivå och ska slutredovisas till regeringen senast den 1 december 2021.

Fakta:

Samordningsförbunden är en arena där parterna – kommuner, landsting, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan – kan mötas och arbeta till­sammans för att individer, som riskerar att hamna i gränslandet mellan myndigheter, ska få det stöd och den rehabilitering som ger dem möjlighet att försörja sig själva.

De första samordningsförbunden bildades i slutet av år 2004 och i dag finns det 83 samordningsförbund där 260 av Sveriges 290 kommuner ingår i något förbund. Vid slutet av år 2017 bodde knappt 95 procent av Sveriges befolkning i en kommun som är medlem i ett förbund. De kommuner som inte ingår i förbund finns främst i Norrbotten, Västerbotten och Stockholms län. Därutöver är det enstaka kommuner i Skåne, Kronoberg och Östergötland som inte ingår i förbund.