Bedömningar vid 90 och 180 dagar i rehabiliteringskedjan
En kommentar om hur Försäkringskassan kan förbättra sjukskrivningsprocessen
ISF har granskat hur Försäkringskassan utreder och tillämpar rehabiliteringskedjan i bedömningar vid 90 och 180 dagar, och om det som registreras i Försäkringskassans datasystem avseende detta överensstämmer med det som går att utläsa i de individuella akterna. Dessutom utvecklar ISF sin syn på hur sjukskrivningsprocessen kan förbättras.
År 2008 infördes den så kallade rehabiliteringskedjan inom sjukförsäkringen. Syftet var att råda bot på den passivitet som kännetecknade sjukskrivningsprocessen. I rehabiliteringskedjan finns fasta tidsgränser som ställer särskilda krav på aktiv handläggning, utredning och planering av ett sjukpenningärende. ISF har granskat Försäkringskassans bedömningar i samband med tidsgränserna vid 90 respektive 180 dagar i rehabiliteringskedjan.
Här beskrivs de övergripande slutsatserna av granskningen. I rapporten ges en djupare redovisning och analys av respektive slutsats.
Det finns brister i bedömningarna efter 90 och 180 dagar i rehabiliteringskedjan
Granskningen visar att Försäkringskassan gör någon form av bedömning i de flesta ärenden efter 180 dagar i rehabiliteringskedjan. Efter 90 dagar är andelen gjorda bedömningar väsentligt lägre. Granskningen visar samtidigt att bedömningarna efter 90 dagar inte är av tillräcklig god kvalitet i två av tre fall. För bedömningarna efter 180 dagar saknar ungefär en tredjedel av ärenden en bedömning av tillräckligt god kvalitet.
Kvalitetsbristerna i bedömningarna efter 90 dagar består främst av att de är dåligt underbyggda, det vill säga att relevant information saknas. Det saknas ofta uppgifter om det är möjligt att anpassa den försäkrades arbetsuppgifter eller om hen kan omplaceras hos arbetsgivaren. Det saknas också ofta uppgifter om den försäkrade kan få annat tillfälligt arbete hos arbetsgivaren, vilket borde vara utrett redan före den bedömning som ska ske efter 90 dagar.
När det gäller bedömningen efter 180 dagar behöver framför allt uppgifterna om vilken arbetsförmåga den försäkrade har i ett normalt förekommande arbete förbättras. Ibland saknas det även uppgifter om de särskilda skäl som finns i de ärenden där Försäkringskassan valt att skjuta upp bedömningen mot ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden.
Granskningen visar också att överensstämmelsen behöver bli bättre mellan de bedömningar som dokumenteras i sjukpenningakterna och vilka av dessa bedömningar som är registrerade i Försäkringskassans ärendehanteringssystem.
Det finns utrymme för förbättringar i Försäkringskassans arbete med sjukskrivningsprocessen
För det första behöver arbetet med grundläggande utredningar utvecklas. Med grundläggande utredning avses såväl att värdera den information som finns tillgänglig i ärendet och vid behov hämta in kompletterande uppgifter. För det andra behöver relevanta aktörer, som arbetsgivaren, hälso- och sjukvården och Arbetsförmedlingen, oftare involveras i processen.
Utöver bristen på utredningar finns det i de genomförda utredningarna ett stort utrymme att förbättra precisionen i informationsinhämtningen. ISF vill framför allt poängtera att det är viktigt att Försäkringskassan fokuserar på de omständigheter som behöver utredas, när myndigheten tar en kontakt eller gör en utredning. Informationen som hämtas in är en förutsättning för att uppnå både en god kvalitet i bedömningen vid tidsgränserna och för att kunna avgöra vilken fortsatt handläggning och samordning som behövs i ärendet.
