Att använda lagens bedömningsutrymme
PUBLICERAD 2016-12
Det behövs en ökad medvetenhet om det utrymme för bedömningar som finns i lagstiftningen på socialförsäkringsområdet. Hur myndigheterna använder bedömningsutrymmet i sina beslut påverkar kostnaderna för socialförsäkringarna, bidrar till variationer i till exempel sjuktal och kan för den enskilde göra det oklart om hen har rätt till en förmån eller inte. Denna rapport diskuterar det utrymme för bedömningar som finns i lagstiftningen och hur de utmaningar som bedömningsutrymmet medför kan hanteras. Rapporten är egeninitierad.
Myndigheternas beslut om rätt till förmån för enskilda styrs av gällande rätt, det vill säga lagstiftningen, dess förarbeten och eventuell rättspraxis. Socialförsäkringslagstiftningen är (liksom annan lagstiftning) oftast oprecis. Det innebär att den inte ensam räcker för att avgöra utfallet i ett enskilt ärende. Det finns ett bedömningsutrymme när flera utfall i ett enskilt ärende är förenliga med gällande rätt.
Att lagstiftningen är utformad så beror oftast på att lagstiftaren medvetet velat göra det möjligt att ta hänsyn till omständigheter i det enskilda fallet så att utfallet ska överensstämma med de syften som förmånen är tänkt att fylla.
Förutom behovet av att kunna väga in omständigheter i det enskilda fallet kan det också finnas andra skäl till att reglerna är oprecisa: lagstiftningen ska vara hållbar över tid, begrepp ska definieras av sakområdesexpertis eller ge utrymme för en precisering genom rättspraxis med mera.
Denna rapport diskuterar:
- olika typer av bedömningsutrymme i lagstiftningen
- faktorer som kan påverka hur bedömningsutrymmet används
- hur bedömningsutrymme kan studeras med sjukersättning som exempel
- lagstiftarens och myndigheternas ansvar för att hantera bedömningsutrymmet
- relevanta avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen.
-
ISF RAPPORT 2016:1K
-
FÖRFATTARE
Nina Karnehed
Dan Ljungberg
Katarina Sjöberg
Anne Wahlfridsson
-
KONTAKT