Den 1 juli 2008 infördes ett nytt tandvårdsstöd för vuxna. Stödet består av ett system med tandvårdscheck och högkostnadsskydd för tandvårdskostnader. Syftet med reformen var att uppmuntra förebyggande och regelbunden tandvård och att sänka kostnaderna för personer med höga tandvårdskostnader. Högkostnadsskyddet fungerar som en tandvårdsförsäkring, och tandvårdskostnader över ett visst belopp täcks delvis av det statliga tandvårdsstödet. Den del av tandvårdskostnaderna som inte bärs av patienten betalas direkt av Försäkringskassan till tandläkaren.
Den här studien undersöker omfördelningsprofilen i det svenska tandvårdsstödets högkostnadsskydd. Högkostnadsskyddets utformning innebär att patienter får en större subvention ju mer tandvård de konsumerar. Så länge tandvårdskonsumtion huvudsakligen drivs av patientens vårdbehov, och tandhälsa ökar med inkomst, bidrar sannolikt högkostnadsskyddet till den progressiva omfördelning som sker genom andra delar av det svenska socialförsäkringssystemet. Med progressivitet avses här att resurser omfördelas från de med högre inkomster till de med lägre inkomster. Det finns dock stöd i tidigare studier för att hälso- och sjukvårdsnyttjande ökar när inkomsterna ökar. Detsamma gäller för tandvårdskonsumtion i Sverige. Det är därför inte uppenbart vilken fördelningsprofil högkostnadsskyddet har.
Analysens huvudresultat är att tandvårdsstödets högkostnadsskydd bidrar till att öka progressiviteten i socialförsäkringen för majoriteten av patienter. Det vill säga att personer med låga inkomster i högre utsträckning än personer med höga inkomster får sina tandvårdskostnader täckta genom högkostnadsskyddet. Att så är fallet är inte givet i förhand eftersom personer med högre inkomster i genomsnitt konsumerar mer tandvård samtidigt som högkostnadsskyddets utformning innebär att patienter får en större subvention ju mer tandvård de konsumerar. Resultatet kan förstås av att det finns två motverkande effekter av inkomst på tandvårdskonsumtion. Den ena är direkt och innebär att personer med högre inkomster konsumerar mer tandvård. Den andra är indirekt och går via tandhälsa; personer med högre inkomster har i genomsnitt också bättre tandhälsa vilket minskar behovet av tandvård. Omvänt har personer med lägre inkomster sämre tandhälsa i genomsnitt vilket innebär att de har ett större behov av tandvård. En tolkning av resultatet är därför att den indirekta effekten av inkomst på tandvårdskonsumtion – som går via bättre tandhälsa – dominerar och därmed gör att den totala effekten av inkomst blir negativ. Samtidigt är det svårt att avgöra högkostnadsskyddets totala omfördelningsprofil eftersom resultaten antyder att skyddet bidrar till att minska progressiviteten bland de äldsta patienterna som dessutom är den patientgrupp med sämst tandhälsa.
I analysen utnyttjas att högkostnadsskyddet har flera olika steg för att undersöka hur sannolikheten att bli berättigad ersättning varierar med inkomst. Högkostnadsskyddet kan ses som bestående av tre olika delar, eller ”konsumtionssegment”. I det lägsta segmentet betalar patienten sin tandvård själv, så när som på det allmänna tandvårdsbidraget på 150 kronor/år eller 300 kronor/år beroende på ålder. I mittsegmentet får patienten en subvention motsvarande 50 procent av tandvårdens referenspris och i toppsegmentet är subventionen 85 procent. Högkostnadsskyddets omfördelningsprofil definieras i studien som att det bidrar till att öka progressiviteten i socialförsäkringen om personer med lägre inkomster påverkas mer av de subventionerade priserna än personer med högre inkomster, det vill säga att sannolikheten att få sina tandvårdskostnader subventionerade genom högkostnadsskyddet minskar med högre inkomster.
Resultaten visar att högkostnadsskyddets omfördelningsprofil ser olika ut för olika åldersgrupper. För patienter i åldern 35–64 år är en högre disponibel inkomst förknippad med en lägre sannolikhet att få sina tandvårdskostnader täckta via högkostnadsskyddet. Detta resultat antyder att tandvårdsstödets högkostnadsskydd bidrar till den progressiva omfördelning som sker genom andra delar av socialförsäkringssystemet för denna patientgrupp. För äldre patienter gäller dock inte detta resultat. För patienter i åldersgruppen 65–89 år är en högre disponibel inkomst förknippat med en högre sannolikhet att få tandvårdskostnaderna täckta genom högkostnadsskyddet. I denna patientgrupp bidrar således högkostnadsskyddet till att minska den progressiva omfördelningen i socialförsäkringssystemet. Detta är potentiellt problematiskt från ett omfördelningsperspektiv eftersom det positiva sambandet mellan inkomst och tandhälsa är starkare i den äldre patientgruppen jämfört med den yngre patientgruppen. Annorlunda uttryckt är skillnaden i tandhälsa mellan personer med låg och hög inkomst större bland patienter i åldern 65–89 år jämfört med patienter i åldern 35–64 år. Därtill har äldre patienter generellt sämre tandhälsa än yngre patienter vilket också innebär att de i genomsnitt har ett större tandvårdsbehov.
Konkurrens på den svenska tandvårdsmarknaden