Försäkringskassan ansvarar för en stor del av socialförsäkringen, och myndigheten har genom sitt uppdrag stor betydelse både för enskilda personer och för samhället som helhet. För att upprätthålla en effektiv, enhetlig och rättssäker hantering måste Försäkringskassan kontinuerligt utveckla sin verksamhet. Syftet med denna rapport är att ge en översiktlig bild av Försäkringskassans drivkrafter, strukturer och prioriteringsgrunder för utveckling.
Försäkringskassans grundläggande uppdrag – att utreda, besluta om och betala ut olika förmåner – har varit relativt konstant. Samtidigt är Försäkringskassans verksamhet föremål för ständigt politiskt inflytande avseende hur myndigheten ska bedriva sin verksamhet. Dessa signaler, som främst utrycks i regleringsbreven, har genom åren varierat väsentligt. De skiftande politiska signalerna, som omsätts i Försäkringskassans strategier, har reducerat myndighetens möjligheter att fokusera på och värna kärnverksamhetens långsiktiga behov. De politiska målen och strategierna har därmed trängt undan utvecklingsinitiativ kopplade till kärnverksamheten. Utvecklingen av Försäkringskassans verksamhet skulle gynnas av en förvaltningspolitisk styrning som är stabil och mer långsiktig.
Av granskningen framgår att rättslig kvalitet under en tid har hamnat i skymundan då denna aspekt inte har funnits med som ett uttalat mål i de strategiska dokumenten som ligger till grund för myndighetens utvecklingsinitiativ. Rättslig kvalitet har snarare tagits för givet och fått stå tillbaka i relation till andra mål och perspektiv vid prioriteringen och tilldelningen av resurser. En aspekt som Försäkringskassan däremot har fäst stor vikt vid är kundperspektivet, vilket har utgjort en viktig grund för prioritering och resurstilldelning till utvecklingsinitiativ.
Under år 2016 har myndighetens övergripande mål ändrats så att de rättsliga aspekterna nu tydligare avspeglas i målformuleringen. Det skapar bättre förutsättningar för att synliggöra, prioritera och åtgärda tidigare problem med den rättsliga kvaliteten som den alltför ensidiga styrningen på kundnöjdhet medförde.
Försäkringskassan har sedan många år använt formella strukturer och generella modeller för att styra projektverksamheten. Trots att myndigheten har en omfattande styrning av sin projektverksamhet går det att konstatera att viktiga utvecklingsprojekt har stora problem. Dels verkar projekten ha otillräcklig tillgång till personer som har såväl verksamhets- och försäkringskunskap som förmåga att omsätta kunskapen till kravställning på it-utveckling. Dels har Försäkringskassans utvecklingsprojekt långa ledtider, i genomsnitt 17 månader, vilket innebär att behoven riskerar att ha ändrats under projekttiden. För att öka projektens möjligheter att nå önskade resultat, behöver Försäkringskassan förstärka verksamhets- och försäkringskompetensen i sitt utvecklingsarbete. Därutöver bör myndigheten fortsätta att arbeta med att minska projektens omfång. Försäkringskassan bör också se över resurstilldelningen till utveckling av rättsligt stöd relativt övrig verksamhet. De resurser som i dag avsätts för att arbeta med utveckling av rättsligt stöd verkar inte vara tillräckliga för att borga för en rättssäker verksamhet.