När EU-medborgare utnyttjar friheten att arbeta inom Europeiska unionen (EU) är det viktigt att kunna fastställa deras socialförsäkringstillhörighet så att de inte förlorar rätten till förmåner eller omfattas av flera medlemsstaters socialförsäkring för samma arbete. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har därför på uppdrag av regeringen kartlagt och analyserat tillämpningen av några av de unionsrättsliga lagvalsreglerna vid gränsöverskridande arbete inom EU.
I Sverige är det Försäkringskassan som är behörig institution för att besluta om lagval och hantera intyg om socialförsäkringstillhörighet. Även Skatteverkets, Pensionsmyndighetens och Arbetsmiljöverkets verksamheter påverkas till viss del av hanteringen av intygen.
Rapporten visar att det finns utrymme för förbättringar när det gäller Försäkringskassans administrering av intyg om socialförsäkringstillhörighet. Det gäller särskilt hanteringen av inkommande intyg från andra medlemsstater. Försäkringskassans nuvarande rutiner med manuell hantering innebär begränsade möjligheter att vid behov eller vid en förfrågan ta fram ett intyg om socialförsäkringstillhörighet. Avsaknaden av möjlighet till digital registrering medför att Försäkringskassan varken kan följa upp eller ifrågasätta specifika intyg i ärenden som rör utsända arbetstagare och egenföretagare i Sverige. Rapporten visar att Försäkringskassans ansvar i rollen som behörig institution behöver förtydligas och att syftet med hanteringen av inkommande intyg från andra medlemsstater måste klargöras.
En utmaning för Sverige och svenska myndigheter när det gäller hanteringen av gränsöverskridande arbetstagare och egenföretagare i Sverige är att ha kontroll över att svensk lagstiftning följs utan att åsidosätta unionsrätten eller hindra den fria rörligheten. Det betyder att Sverige måste ge dem förutsättningar för att kunna balansera dessa krav.
Rapporten belyser svårigheter som kan finnas med att säkerställa att Sverige uppfyller sina åtaganden gentemot EU. En svårighet är att bedöma de rättsliga konsekvenserna vid avsaknad av ett intyg om socialförsäkringstillhörighet i ärenden hos Skatteverket som gäller sociala avgifter. Det är också oklart var gränsen går mellan å ena sidan individens ansvar för att bistå med information och å andra sidan myndigheternas utredningsplikt enligt nationell rätt och unionsrätten.
Rapporten visar att behovet av utökad samverkan mellan strategiska myndigheter i denna typ av situationer behöver utredas och hinder i form av exempelvis sekretessbestämmelser måste ses över. Det gäller såväl informationsutbyte på individnivå, som formerna för mer strategisk samverkan.
Svårigheter när det gäller hantering av intyg om socialförsäkringstillhörighet är inte begränsat till Sverige. Det finns därför anledning att ställa problemen med hanteringen i relation till det fördröjda europeiska systemet för digital informationshantering, EESSI. Om de elektroniska intygen hade varit åtkomliga för alla berörda myndigheter är det inte otänkbart att en del av dessa problem, men också oklarheter kring uttag av sociala avgifter, hade kunnat undvikas. En allmän diskussion inom EU och med de olika medlemsstaterna behövs, om hur och i vilken utsträckning EU:s uppsatta kriterier ska kontrolleras vid utfärdande av intyg innan en person sänds ut till en annan medlemsstat.
Ytterligare en utmaning för Sverige och svenska myndigheter är att säkerställa att de arbetstagare som är utstationerade i Sverige omfattas av det skydd och de rättigheter som följer av unionsrätten. Utländska arbetsgivare är nämligen skyldiga att följa arbetslandets lag och tillämpa svenska bestämmelser när det gäller exempelvis arbetstider, semesterrätt, föräldraledighet och säkerhet på arbetsplatsen.
Rapporten visar att det behövs bättre kunskapsunderlag för att kunna ta ställning till om Sverige och svenska myndigheter uppfyller sina åtaganden när det gäller utstationerade arbetstagare och studera effekter av utstationering. Statistiken i Sverige är inte tillräckligt utbyggd och inte heller utformad på ett sådant sätt att det går att följa upp och bedöma samhällseffekter av utökad utstationering i Sverige.