Tidsgränserna i sjukförsäkringen

Tidsgränserna i sjukförsäkringen infördes 2008 och bidrog till att ytterligare förstärka en redan pågående nedgång av sjukfrånvaron. Sedan 2010 har emellertid sjukfrånvaron åter vänt uppåt. En delförklaring till det är de nya reglerna inom sjuk- och aktivitetsersättningen (tidigare: förtidspension) som infördes 2008 och som innebär att möjligheterna att beviljas en mer permanent ersättning från sjukförsäkringen kraftigt har begränsats. Detta har i sin tur inneburit att personer i stället går sjukskrivna längre.

I den här rapporten konstateras att andelen sjukskrivningar som avslutas i anslutning till tidsgränserna ökade till och med 2011, men därefter har minskat. Minskningen är generell och omfattar såväl män som kvinnor som var sjukskrivna med olika diagnoser. Vidare konstateras att Försäkringskassan under senare år i allt mindre utsträckning prövar rätten till ersättning vid dag 90 respektive 180 i sjukskrivningen i tid. Under 2011 genomförde Försäkringskassan prövningen vid 90 dagar i tid i drygt sju fall av tio. Denna andel hade till andra halvan av 2014 sjunkit till under fem fall av tio. Under samma period kan en liknande minskning också konstateras för andelen genomförda 180-dagarsprövningar i tid.

Utvecklingen av andelen avslutade sjukskrivningar vid tidsgränserna sammanfaller tidsmässigt med andelen prövningar som har genomförts i tid. Detta är i sig inte ett tillräckligt belägg för att hävda att det är den lägre prövningsfrekvensen som har orsakat de längre sjukskrivningarna. Emellertid visar en omfattande forskning inom både sjukförsäkringen och den angränsande arbetslöshetsförsäkringen att tidsgränser och kontroll i olika former har betydelse för användningen av försäkringen: ju mer kontroll, desto kortare blir ersättningsperioderna i genomsnitt. Det är därmed mycket sannolikt att den försvagade regeltillämpningen är en delförklaring till de allt längre sjukskrivningstiderna och den högre sjukfrånvaron de senaste åren. Det är också möjligt att den försämrade kontrollen har inneburit att fler sjukskrivningar än annars har påbörjats, eftersom den ökade sjukfrånvaron i sig kan ha skickat signaler om att det har blivit enklare att beviljas ersättning.

I rapporten har också tidsgränserna upp till 180 dagar och deras långsiktiga effekter på individers framtida sjukfrånvaro, sysselsättning och hälsa studerats. Analysen har avgränsats till utlandsfödda, en grupp där många tidigarelade återgången i arbete när tidsgränserna infördes. Därutöver bygger analysen på den första grupp som omfattades av tidsgränserna; de som påbörjade en sjukskrivning under den första veckan i juli 2008.

Resultaten ger inget stöd för att tidsgränserna upp till 180 dagar i rehabiliteringskedjan skulle ha haft några långsiktiga effekter på vare sig sjukfrånvaro, sysselsättning, eller hälsa. Resultaten är förväntade mot bakgrund av att tidsgränserna vid 90 och 180 dagar i första hand kan förväntas ha tidigarelagt återgången i arbete för sjukskrivna som i frånvaro av tidsgränserna ändå hade återgått i arbete så småningom. Detta bekräftas också av analysen.

Det är viktigt att notera att frånvaron av långsiktiga effekter för individen inte ska tolkas som att tidsgränserna inte har haft några långsiktiga effekter på sjukfrånvaron och samhället i stort. Sedan tidigare har det konstaterats att tidsgränserna har bidragit till att tidigarelägga återgången i arbetslivet samt till att minska antalet individer med flera år av sammanhängande sjukfrånvaro.

Relaterade publikationer

Avslutade sjukskrivningar vid tidsgränserna i sjukförsäkringen Pdf, 541.7 kB, öppnas i nytt fönster.
Skrivelse publicerad 2015-02-26