Huvudresultatet i rapporten är att Försäkringskassans utredningar inte förkortar sjukskrivningarna och ökar återgången i arbete. Tvärtom minskar återgången i arbete efter ett genomfört avstämningsmöte. Resultaten tyder också på att Sassam reducerar återgången i arbete, åtminstone om utredningen erbjuds innan fyra månaders sjukskrivning.
Ett övergripande syfte med Försäkringskassans utredningar är att möjliggöra en snabb och varaktig återgång i arbete för de sjukskrivna. Rapporten studerar effekterna av två av Försäkringskassans viktigaste och mest förekommande utredningar, Sassam och avstämningsmöte, med avseende på de sjukskrivnas återgång i arbete.
I analysen har utnyttjats det faktum att handläggare har olika attityder till nyttan av utredningar som en hjälp för sjukskrivna att återvända till arbetslivet och därför använder dem i varierande grad. Detta skapar en experimentell situation där jämförbara sjukskrivna med olika sannolikhet kommer att genomgå en utredning beroende på vilken handläggare de tilldelas. Effekterna av respektive utredning har studerats med avseende på hur snabbt de sjukskrivna återgår i arbete.
En möjlig förklaring till de negativa effekterna av framför allt avstämningsmöte är att utredningarna inte hjälper handläggarna att reda ut vilka som kan bli hjälpta av en efterföljande rehabiliteringsinsats. I rapporten konstateras att sjukskrivna som deltog i ett avstämningsmöte också blev föremål för arbetslivsinriktad rehabilitering i högre utsträckning. Sjukskrivna som i frånvaro av rehabilitering hade återgått i arbete, blev i stället kvar i sjukskrivning.
Ett annat resultat i rapporten är att de negativa effekterna av utredningarna tenderar att avta ju senare i sjukfallet de genomförs. Det beror sannolikt på att de negativa konsekvenserna av utredningarna minskar när de ges till sjukskrivna som har en längre förväntad sjukskrivningstid.
En första slutsats som baseras på resultaten i denna och tidigare studier är att Försäkringskassan bör se över avstämningsmöte som utredningsform. Den leder i alltför hög grad till att sjukskrivna som annars hade återgått i arbete blir kvar i sjukskrivning, sannolikt på grund av att rehabiliteringsinsatser sätts in i onödan.
En andra slutsats är att Försäkringskassan bör bli mer återhållsam med att utreda behovet av rehabilitering under de första månaderna av sjukskrivningen. Under denna period bör handläggaren i stället ägna sig åt att säkerställa den sjukskrivnes rätt till ersättning. Att storleken på effekterna avtar med sjukskrivningstiden antyder att utredningarna ger mer negativa effekter ju tidigare i sjukskrivningen de ges. Försäkringskassan bör därför utveckla utredningar och analysverktyg som är konstaterat effektiva när det gäller att identifiera sjukskrivna som behöver rehabiliteringsinsatser för att kunna återgå i arbetslivet.