Den som är missnöjd med ett beslut från Försäkringskassan eller Pensionsmyndigheten kan begära att beslutet omprövas av myndigheten. Den som inte får rätt, har möjlighet att överklaga till förvaltningsrätt och därefter eventuellt till kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen. ISF:s undersökning visar att möjligheten att få rätt vid Försäkringskassans omprövning varierar beroende på när i månaden personen är född. Detta beror på att ärendena fördelas mellan omprövningsenheterna utifrån födelsedatum och att de olika omprövningsenheterna har olika ändringsfrekvens (andel ändrade beslut). Möjligheten att få rätt vid domstolsprövning varierar i stället beroende på var i landet man är bosatt. Det är stor skillnad i ändringsfrekvens även mellan de tolv förvaltningsrätterna i landet.
I ISF:s undersökning framkommer att den vanligaste orsaken till att besluten ändras av domstolen är att den gör en annan värdering av bevisningen än vad Försäkringskassan gjort och inte att ny bevisning kommer in. Undersökningen visar att den skillnad som uppstår i Försäkringskassans omprövningsenheter mellan personer som är födda i olika delar av månaden finns kvar efter prövning i domstol. Det är alltså betydligt fler av de personer som är födda i andra halvan av månaden som får bifall i sina ärenden än av dem som är födda i första halvan av månaden.
Skillnader i ändringsfrekvens mellan förvaltningsrätterna kan inte förklaras av skillnader i individuella egenskaper hos dem som överklagar. De egenskaper som har undersökts är bland annat kön, ålder, civilstånd, utrikesfödd, utbildningsnivå, branschtillhörighet, yrke och sjukskrivningshistorik. I mål där den som överklagar har ett ombud, där det kommer in ny bevisning eller där förvaltningsrätten håller muntlig förhandling är sannolikheten att få bifall större än i de mål där detta inte förekommer. Dessa faktorer kan dock inte heller förklara skillnaderna i ändringsfrekvens mellan förvaltningsrätterna. Resultatet av undersökningen tyder på att de huvudsakliga förklaringarna till skillnaderna i ändringsfrekvens i stället ligger hos domstolarna. Förvaltningsrätterna har olika synsätt i flera frågor. Skillnader finns dels på domstolsnivå, där ledningen beslutar om verksamhetens organisation, dels i handläggningen och bedömningen av enskilda mål.
Personer som har ombud, eller som har haft en muntlig förhandling i förvaltningsrätten, är mer benägna att överklaga till kammarrätten. Ytterligare en faktor som verkar öka överklagandefrekvensen är att förvaltningsrätten tydligt förklarar vad som har varit avgörande för utgången i målet. Slutsatsen blir att ju bättre en person förstår förvaltningsrättens dom, desto större är sannolikheten för att hen kommer att överklaga.
I de flesta socialförsäkringsmål finns ett stort bedömningsutrymme. Det finns utrymme för att tolka lagen på olika sätt utan att det går att slå fast vad som är rätt eller fel. När lagstiftaren lämnar över ett stort bedömningsutrymme till domstolarna blir tillämpningen mer oförutsägbar. Risk finns då också för olikformighet i tillämpningen.
En generell slutsats av undersökningen är att rättssäkerhet är resurskrävande. Parterna i socialförsäkringsmålen är inte jämnstarka. Den person som ärendet berör saknar ofta kunskaper om socialförsäkringsreglerna och har kanske inte möjlighet att skaffa sig ett ombud. Som motpart står Försäkringskassan och dess professionella processförare. Det är därför viktigt att domstolarna har tillräckligt med resurser för att utreda målen och skriva tydliga domskäl.