Rehabiliteringsgarantin infördes 2008 och är regeringens satsning för att minska sjukfrånvaro till följd av psykisk ohälsa och rygg- och nackbesvär, de stora diagnosgrupperna i sjukfrånvarostatistiken. Garantin innebär satsningar på kognitiv beteendeterapi (KBT) för personer med lindrig och medelsvår psykisk ohälsa, och på multimodal rehabilitering (MMR) för personer med icke-specifika rygg- och nackbesvär. I rapporten analyseras vilka effekter KBT- och MMR-behandlingarna haft på hälsa, mätt som vård- och läkemedelskonsumtion, och sjukfrånvaro, för patienter i Skånes län.
Rapporten utgör svar på ett regeringsuppdrag att utvärdera rehabiliteringsgarantin. En första utvärderingen presenterades i december 2012 och avsåg behandlade patienter under 2010 och 2011. Denna utvärdering avser behandlade under 2012, men i rapporten följs dessutom behandlade under 2010 och 2011 upp under en längre period, i två i stället för ett år. Resultaten från analysen med ett års uppföljningstid bekräftar i stort sett resultaten från den förra rapporten (ISF Rapport 2012:17). Resultaten med två års uppföljningshorisont visar att KBT har positiva effekter i form av lägre framtida sjukfrånvaro och lägre vård- och läkemedelskonsumtion, men bara för ej sjukskrivna. För sjukskrivna återfinns inga statistiskt säkerställda effekter. MMR-behandlingen leder genomgående till sämre resultat. De behandlade ökar sin sjukfrånvaro tydligt under och efter behandlingen medan inga hälsoeffekter kan utläsas. Detta gäller oavsett om patienten var sjukskriven vid behandlingsstart eller inte.
För KBT-behandling är effekterna tillräckligt starka för att från offentligfinansiell synpunkt motivera insatserna på två års sikt. MMR-behandlingen å andra sidan är ytterst kostsam oavsett längden på uppföljningsperioden.
En ofta framförd hypotes till varför negativa effekter uppstår av rehabiliteringsinsatser är att en insats kan förstärka en sjukdomsidentitet hos individen som i sin tur kan försvåra en återgång i arbetslivet. Detta kan också ha varit en delförklaring till de negativa resultat som återfinns för MMR-behandlingen i denna rapport. Emellertid ger analysen stöd för att två andra mekanismer har varit inblandade. För det första kan MMR-behandlingen ha saknat ett tydligt fokus på återgång i arbete som övergripande mål för behandlingen. Det som tyder på att så har varit fallet är att de behandlade patienternas självrapporterade hälsa tydligt förbättrades efter tiden i behandling, detta alltså samtidigt som deras sjukfrånvaro ökade tydligt. För det andra ges av analysen tydliga indikationer om att sjukskrivningen i sig har varit en del av, och kanske varit en förutsättning för, själva behandlingen. Behandlingen har därför haft en momentant inlåsande effekt i sjukskrivning som sedan blivit permanent, eventuellt via förändringar i patientens drivkrafter att arbeta eller syn på sin egen arbetsförmåga, alternativt via svaga drivkrafter hos arbetsgivaren att återfå den sjukskrivne i arbete.
Rehabiliteringsgarantin infördes 2008. För att studera effekterna har rapportförfattarna använt statistiska metoder i form av en s.k. matchningsansats där hälsa (vårdbesök och läkemedelsförskrivning) och sjukfrånvaro efter behandling har jämförts mellan gruppen av individer som fick behandling och den ”matchade” gruppen som inte fick det. För detta används ett rikt datamaterial från Region Skåne där samtliga deltagare i rehabiliteringsgarantin mellan januari 2010 och juni 2011, samt 2012 ingår. Rapportförfattarna har tidigare följt upp garantins tidigare år. I den nya rapporten utökas såväl tidsperiod som studerad grupp.