I denna rapport presenterar ISF en analys av hur det statliga bilstödet fungerar i praktiken. Personer som har en långvarig funktionsnedsättning som medför stora svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att använda allmänna kommunikationer kan få bilstöd. Dagens system ger den försäkrade stor frihet att välja bilmodell, samtidigt som konkurrensen på marknaden för anpassningstjänster är svag. Detta har lett till onödigt höga kostnader för bilstödet.
Bilstöd till personer med funktionsnedsättning administreras av Försäkringskassan och består i huvudsak av tre bidrag: grundbidrag, anskaffningsbidrag och anpassningsbidrag. De två första bidragen, grundbidraget och det inkomstprövade anskaffningsbidraget, kan beviljas för att köpa ett fordon. Grundbidraget är då 60 000 kronor och anskaffningsbidraget som mest 40 000 kronor. Den som har rätt till bilstöd kan även ha rätt till anpassningsbidrag. Bidraget ges för att köpa nödvändig utrustning eller få fordonet ombyggt, om det behövs för att personen ska kunna använda fordonet. Ett beviljat bidrag täcker hela kostnaden för anpassningen.
Antalet personer som får bilstöd har minskat sedan 2007 då reglerna ändrades så att ett nytt grund- och anskaffningsbidrag inte får beviljas förrän efter nio år, i stället för som tidigare efter sju år. Minskningen gäller framför allt försäkrade som behöver ett fordon för egen del. Däremot har antalet personer som får bilstöd för ett barn med funktionsnedsättning inte minskat sedan regeländringen.
Samtidigt som antalet mottagare av grundbidrag har minskat har utgifterna för anpassningsbidraget per person och år ökat. Enligt uppgifter från Försäkringskassan har utgifterna per person ökat med cirka 8 procent per år sedan 2007, och 2010 betalades i genomsnitt cirka 121 000 kronor ut till de personer som fick anpassningsbidrag. Siffran beskriver dock inte hur mycket varje person beviljas eftersom anpassningen i många fall utförs och betalas över en längre period. ISF har beräknat att det genomsnittliga anpassningsbidraget per anpassat fordon uppgår till minst 231 000 kronor. Denna siffra gäller för dem som fick grundbidrag år 2010.
Dagens regler för anpassningsbidraget har flera kostnadsdrivande inslag. Bland annat måste den valda bilen vara uppenbart olämplig för att Försäkringskassan ska avslå bidraget. Då gäller det oftast bilens ålder och skick, inte att bilvalet gör anpassningen dyrare. I dagens system har den som beviljas anpassning inga incitament att ta hänsyn till anpassningens omfattning eller pris eftersom Försäkringskassan står för hela kostnaden. Kostnaden påverkas också av bristen på konkurrens, framför allt när det gäller företag som utför mycket individuella och avancerade anpassningar. Tillsammans med den fria prissättningen gör detta att systemet inte premierar kostnadseffektiva företag.
När en försäkrad behöver få sin bil anpassad ska Försäkringskassan nästan alltid höra Trafikverket eller annan med motsvarande kompetens. Trafikverket ska bedöma vilken typ av anpassning som brukaren behöver för att kunna färdas trafiksäkert och ergonomiskt. I dag används inte trafikinspektörens kompetens på ett effektivt sätt. I praktiken bedömer trafikinspektören sällan lämpliga anpassningar förutsättningslöst. Bedömningen görs i stället ofta utifrån en given offert, som beskriver en behovsbild som anpassningsföretaget och brukaren gemensamt definierat. Det finns därför utrymme att förtydliga myndighetens arbete och göra den mer fristående från offerter.