Effekterna av handläggarnas attityder på sjukskrivningstiderna

PUBLICERAD 2014-01-29

Handläggaren på Försäkringskassan spelar en nyckelroll i sjukskrivningsprocessen i egenskap av att vara den som fattar beslut om rätten till ersättning, samt tar initiativ till och samordnar det stöd som kan vara nödvändigt för att den sjukskrivne ska kunna återgå i ordinarie sysselsättning. Trots att lagar och interna styrdokument reglerar mycket av handläggarnas arbete, finns det fortfarande handlingsutrymme i det enskilda fallet.

ISF driver ett flerårigt projekt med syfte att närmare belysa variationer som kan bero på skillnader i handläggarnas attityder. I en tidigare rapport, Att handlägga sjukförsäkringen (ISF-rapport 2013:9), redovisades svaren från en landsomfattande enkätundersökning bland handläggare inom Försäkringskassan 2012 rörande attityder till bland annat aktuella regler, rehabiliteringsinsatser och utredningsmetoder. I denna rapport analyseras hur dessa attityder påverkar vilka initiativ som tas i de längre sjukfallen och hur långa sjukskrivningstiderna blir.

Resultaten visar att sjukskrivningstiderna blir kortare hos de handläggare som har en positiv attityd till regelverket och upplever uppställda verksamhetsmål som legitima. Skillnaden mellan den fjärdedel av handläggarna som är mest positiv till regelverket och den fjärdedel som är minst positiv motsvarar cirka 3 dagar, eller cirka 1,5 procent. Det bör understrykas att detta är en genomsnittssiffra och att konsekvenserna för en enskild försäkrad kan vara betydande. Vidare visar resultaten att en positiv inställning till avstämningsmötet, en av Försäkringskassans utredningsmetoder, förlänger individens sjukfrånvaro. Sedan tidigare är det känt att kontroller av individens rätt till ersättning tenderar att förkorta sjukskrivningstiderna, medan stöd i form av rehabiliterings-, samverkans- och utredningsinsatser tenderar att förlänga sjukfrånvaron. Således är mål och styrning via genomförda kontroller att föredra framför mål beträffande de nämnda insatserna, om målet är att förkorta sjukskrivningarna. Resultaten är således relevanta både för frågan hur större reformer av regelverket bör lanseras och för hur Försäkringskassan internt styr handläggningen.

Resultaten visar också att effekterna av handläggarnas attityder är större med avseende på de initiativ som tas i sjukfallet i form av utredningar och prövningar, än vad de är med avseende på sjukskrivningstiderna. En högre grad av åtgärdsorientering hos handläggaren leder till en större benägenhet att genomföra utredningar i sjukskrivningsprocessen. En högre grad av regel- och resultatorientering hos handläggaren leder överlag till en större benägenhet att genomföra prövningar av den enskildes rätt till ersättning.

I rapporten konstateras vidare att endast 2–5 procent av variationen i handläggarnas attityder kan förklaras av i vilket län de är verksamma. Ingenting tyder heller på att regionala skillnader i sjukskrivningstider, annat än i mycket liten utsträckning, kan härledas till de skillnader i attityder som studeras här.