Äldres lönekostnader anges ofta som en viktig faktor, som verkar till nackdel för efterfrågan på äldre arbetskraft. En rad reformer har genomförts under senare tid, som gör att man kan förvänta sig ökade ekonomiska drivkrafter, för både individen och arbetsgivaren, till fortsatt arbete efter 65 års ålder. Det kan dock finnas starka drivkrafter att lämna arbetslivet redan före 65 års ålder.
Genom tjänstepensionerna har stora grupper möjlighet att helt eller delvis gå i förtida ålderspension. Arbetsgivaren har dessutom möjlighet att ge avgångspension till äldre anställda eller på annat sätt pensionera äldre.
Denna rapport belyser systemeffekterna av de avtalade pensionsförmånerna och arbetsgivarens kostnader för äldre arbetskraft. Typfallsberäkningar visar att de totala lönekostnaderna kan bli betydande för äldre anställda, jämfört med yngre anställda. Förklaringen är att premiekostnaderna för de avtalade förmånerna vanligtvis är högre för äldre och för dem med relativt hög lön. Beräkningarna visar också att en löneökning får större effekt på premien ju färre år som återstår till ordinarie pensionsålder.
Det finns fyra stora kollektivavtal om tjänstepension framförhandlade mellan arbetsmarknadens parter. Vanligtvis kompletterar de avtalade förmånerna motsvarande förmåner i den allmänna försäkringen. De avtalade förmånerna har störst betydelse för dem som har relativt höga arbetsinkomster, det vill säga inkomster som ligger över intjänandetaket i den allmänna ålderspensionen. I tre av avtalen är ålderspensionen delvis förmånsbestämd. Kostnaderna för de avtalade förmånerna ökar under vissa förutsättningar mer än proportionellt mot den anställdas ålder och lön. Premiekonstruktionen medför alltså att lönekostnaderna blir höga för en arbetsgivare med jämförelsevis många äldre, välbetalda anställda. En lösning kan vara att arbetsgivaren erbjuder avgångspension för att kunna byta ut äldre arbetskraft mot yngre.
Sammanfattningsvis visar analysen att avtalens konstruktion kan skapa hinder för en höjd pensionsålder: