Ekonomiska drivkrafter i bostadsbidragssystemet

Motivet till regelförändringen var att det inte ansågs rimligt att via bostadsbidrag subventionera familjer där någon av föräldrarna själv väljer att vara hemma på hel- eller deltid. Ett ytterligare syfte med regelförändringen var att stärka arbetslinjen genom att minska den privatekonomiska förlust i form av kraftigt reducerat bostadsbidrag som kan uppkomma om en förälder vill övergå från hemarbete till förvärvsarbete.

I rapporten analyseras tre olika frågor relaterade till individuella inkomstgränser. Först analyseras huvudsyftet till att reformen genomfördes: effekten på arbetsutbudet. Sedan analyseras den eventuella förekomsten av två icke önskvärda men möjliga bieffekter av individuella inkomstgränser: effekten på behovet av försörjningsstöd och effekten på separationsbenägenheten mellan makarna.

Resultaten från studien visar positiva effekter på hushållens arbetsutbud redan ett år efter det att reformen genomfördes. Dessa positiva effekter ökar ytterligare de nästföljande två åren. Effekterna på arbetsutbudet är positiva både för män och kvinnor och effekten är större för kvinnor än för män. Initialt ser man att reformen ökat inkomsten från försörjningsstöd. Denna effekt försvinner dock två år efter reformen för att ytterligare ett år senare visa på en minskning i försörjningsstöd som en effekt av det ökade arbetsutbudet. Slutligen ger resultaten inget stöd för att reformen ökat separationsbenägenheten. Man ser i stället en minskad separationsbenägenhet hos de hushåll som påverkats av reformen.

Slutsatsen av denna rapport är att individuella inkomstgränser är ett effektivt sätt att stärka arbetslinjen och öka arbetsutbudet. Det kan vara av politiskt intresse att överväga om en regel liknande individuella inkomstgränser skulle kunna vara effektiv för att stärka arbetslinjen och minska bidragsberoendet också inom andra inkomstprövade förmåner.