Regionala skillnader i sjukförsäkringens utfall

Riksdag och regering har återkommande uttalat en ambition att skillnaderna ska minska. Syftet med den här granskning har varit att undersöka utvecklingen från mitten av 1990-talet fram till i dag.

En första viktig observation är att valet av mått är viktigt. Ett ofta använt mått är det totala ohälsotalet, men utvecklingen för sjukpenning och för sjuk- och aktivitetsersättning skiljer sig väsentligt. I den senare är dessutom stocken av förmånstagare så stor att nybeviljandet är ett bättre mått på hur förvaltningen arbetar vid en viss tidpunkt. Eftersom utnyttjandet av sjukförsäkringen har minskat under senare år, har också spridningen mätt i absoluta tal minskat av rent matematiska skäl. Relativa mått på spridningen är därför att före- dra som indikatorer på likformigheten.

Med dessa utgångspunkter konstateras i rapporten att spridningarna sjukpenningutnyttjandet har minskat sedan 2003 och i dag ligger lägre än vid mitten av 1990-talet. Det är rimligt att tro att en del av detta har sitt ursprung i sammanslagningen av försäkringskassorna och Försäkringskassans arbete med att öka likformigheten i tillämpningen. Hur stor effekt detta arbete har haft går dock inte att avgöra; förändrade förväntningar hos befolkningen kan mycket väl vara en viktigare förklaring.

Nybeviljandet av sjuk- och aktivitetsersättning uppvisar ett annat mönster. Dels är spridningen större, dels har den ökat sedan 1996. Det har skett betydande ökningar vid tre tillfällen, som sammanfaller med större regeländringar. De regionala mönstren har dock blivit mindre stabila över tiden. Det finns inte heller några tecken på att den lokala arbetsmarknadssituationen spelar någon större roll för besluten.

Rapporten bör kunna bli ett viktigt underlag i diskussionen om social- försäkringens regionala variationer.