Ersättningsgraden och sjukfrånvaron

Sjukförsäkringens utformning innebär en avvägning mellan ekonomisk trygghet vid sjukdom och drivkrafter till arbete. En hög ersättningsgrad minskar den ekonomiska kostnaden för frånvaro, medan en lägre ersättningsgrad gör frånvaro mer kostsam. Ekonomiska incitament kan därför påverka både om sjukfrånvaro påbörjas och hur länge sjukfall pågår, även om betydelsen kan variera mellan individer och under olika delar av sjukfallet.

Den samlade ersättningsgraden vid sjukfrånvaro bestäms för de flesta av en kombination av lagreglerade ersättningar, såsom sjuklön och sjukpenning, och kollektivavtalade kompletterande ersättningar. Därför varierar ersättningsgraden mellan avtalsområden och individer med olika inkomster.

Kunskapen om hur ersättningsgraden påverkar sjukfrånvaron i Sverige bygger till stor del på studier av äldre reformer i den offentliga sjukförsäkringen. Det finns få svenska studier av kollektivavtalade ersättningars betydelse. Vi vet därför fortfarande för lite om vilken roll ersättningsgraden spelar i dagens system, om betydelsen varierar mellan korta och långa sjukfall och om hur offentliga och kollektivavtalade ersättningar samspelar.

Syftet med projektet är att undersöka hur ersättningsgraden påverkar sjukfrånvarons omfattning och längd. Fokus ligger på den samlade ersättningen från både lagreglerade och kollektivavtalade system samt på om ersättningsgradens betydelse skiljer sig mellan olika tidpunkter under sjukfallet.

Resultatet av analysen ska delas upp i tre delar som planeras att redovisas i juni 2028, 2029 och 2030.